Ögonvittne: Ruth BrowallRuth Browall, som var först på plats efter olyckan, bodde bara några hundra meter från nedslagsplatsen. Hon vaknade den natten av ett fruktansvärt brak och att hela stugan skakade. Det var mörkt och dimmigt, men över skogen brann det höga lågor. Ruth skyndade ut mot skogen, följd av sin man Harry Andersson, svärfar Carl Andersson och svägerska Emy Andersson. Vid olycksplatsen såg hon flygplanet omgivet av eld. Det gick inte att gå nära eftersom det brann överallt på marken inom ett stort område och var alltför varmt.De ropade för att höra om någon var vid liv, men fick inget svar. De letade i skenet av elden men kunde inte se några besättningsmän. Emy sprang då till Hultet, ca en kilometer från olycksplatsen, som var den närmaste gården med telefon. Slaktaren Knut Johansson, som bodde där, ringde Antens telefoncentral, som kontaktade polisen och brandkåren i Alingsås, hemvärnet i Alingsås (Tage Rågmark) och landsfiskal Jonas Thorsson från Älvängen. Landfiskalen larmade i sin tur Kilanda-Östads hemvärn, som kom vid halv tretiden, ledda av ställföreträdande hemvärnsområdesbefälet F Stener. Under tiden hade Ruth, Harry och Carl försökt släcka elden, men fick avbryta försöken när en rad explosioner plötsligt inträffade i det brinnande vraket. Samtidigt smattrade det våldsamt, som från en kulspruta. Enligt försvarsstaben var dock planet obeväpnat, så det var antagligen signalammunition. En raket steg också iväg från vraket. Brandkåren kom vid tre-tiden med tolv mans besättning, men då hade redan det mesta i planet brunnit upp, så det var inte mycket de kunde göra. När poliserna, tf statsfiskalen Sven Eriksson, kriminalkonstaplarna Gösta Gustavsson och A Johansson mfl, kom till platsen efter någon timma brann det fortfarande i själva vraket, men det var möjligt att gå i området runtomkring. Man hittade då Oakley Ragland, som låg i en håla och stönade. Enligt vissa uppgifter pekade han på sin vänstra bröstficka, där han hade ett foto av sin fru. Andra uppgifter säger att han aldrig fick tillbaka medvetandet. Han bars bort från platsen och Röda kors-sergeant Harald Rödblom lade ett första förband på honom, men efter en stund avled han, innan ambulans hunnit till platsen. Hemvärnet spärrade av området och på morgonen togs vakthållningen över av en militärpatrull som funnits i närheten. Tidigt på morgonen kom major M Hinnerson, flygchefen på Torslanda, och senare även den amerikanske konsuln i Göteborg. När det dagades och blev ljust kunde man tydligt se hur flygmaskinen hade banat väg genom skogen. Det hade kommit från norr och plöjt fram genom skogen, skapande en gata ca 400 meter lång och 20-30 meter bred. Även tjocka furor hade knäckts längs vägen. Mitt i gatan låg två av motorerna, i övrigt var vrakdelarna spridda över ett stort område. Där fanns fallskärmar, verktyg, instruktionsböcker, personliga ägodelar från besättningen, en gummibåt, pundsedlar och mycket mer. En bäck som flöt precis där planet gick ner var grön av olja som kom från oljebehållare som krossats. Även uppe i träd fanns det flygplansdelar. Det fanns däremot inte några uniforms-persedlar eller annan militär utrustning. Vid sjutiden på morgonen brann det fortfarande, men då hade det börjat regna, så risken var inte så stor att elden skulle spridas. De två sista besättningsmännen hittades längre fram på morgonen, förkolnade i flygplans-kroppen. Doktor A Axelson kunde konstatera att samtliga sex upphittade besättningsmän var döda. Oakley Ragland och två av de andra besättningsmännen hade inte några brännskador, så det är troligt att dessa tre kastats ut ur flygplanskroppen vid kraschen. Samtliga sex besättningsmän hade flygoverall och flytväst på sig. Kvarlevorna efter dem fördes till Sjövik under förmiddagen. Många nyfikna ortsbor kom under de följande dagarna för att se vad som hänt. Även många journalister kom. Carl fick plocka undan i sin potatiskällare så att den kunde användas som mörkrum för att framkalla bilder. Det tog några dagar innan de började forsla bort vraket, men sedan gick det på två dagar att få undan resterna. Den största delen som fortfarande satt ihop var landningsstället, som var riktigt besvärlig att få ut ur skogen. Flygplanet gick ner på det sämsta stället i omgivningen. Olycksplatsen ligger på ett högt bergsparti, det högsta i trakten, 200 meter högre än Antens station vid sjön inte långt därifrån. I närheten finns många platser där terrängen är lämpligare för en nödlandning. Men för Ruth och hennes släktingar var det tur att flygplanet störtade där det gjorde. Om det hade störtat hundratalet meter västerut hade det kraschat genom deras hus. Ännu större tur hade Ingrid och Allan Bergström som bodde på gården Långås, rakt framför kraschplatsen. Om planet hade flugit lite högre så hade det farit rakt in i deras gård. Dessutom passerade Ingrid och Allan igenom olycksområdet bara 30 minuter före olyckan. De hade varit på ett pingstmöte i Jutamossen och på sin väg hem gick de på stigen där planet kraschade. |
Eye witness: Ruth BrowallRuth Browall, who was the first person at the crash site, lived only some houndred yards from where the plane went down. She was awakened that night by a terrible crashing sound that shook the whole house. It was dark and foggy, but above the forrest there were high flames. Ruth rushed to the forest followed by her husband Harry Andersson, father-in-law Carl Andersson and sister-in-law Emy Andersson. At the crash site she saw the plane surrounded by fire. It wasn't possible to get close as it was burning everywhere on the ground within a large area and was too hot.They shouted out to hear if anyone was alive, but got no answer. They searched in the lights from the fire but couldn't see anyone from the crew. Emy then ran to Hultet, more than half a mile away from the crash site, that was the closest place with a telephone. The butcher Knut Johansson, who lived there, called the telephone central of Anten, who contacted the police and fire brigade in Alingsås, the Home guard in Alingsås (Tage Rågmark) and local police, Jonas Thorsson from Älvängen. Jonas Thorsson then called Kilanda-Östads Home guard, who came around 2:30 AM, led by the acting home guard area officer, F Stener. Meanwhile Ruth, Harry and Carl had tried to put out the fire, but had to stop their efforts when a series of explosions suddenly occured in the burning wreck. At the same time there was a lot of clattering as from an automatic weapon. According to the Swedish military authories, the plane was unarmed, so it was probably signal ammunition. A rocket also blew away from the wreck. The fire brigade came around 3AM with twelve fire brigade soldiers, but by then most of the plane had burned, so there wasn't much they could do. When the police, Sven Eriksson, Gösta Gustavsson, A Johansson and others came to the site after some hours, the wreckage was still burning, but it was possible to walk in the area around it. By then they found Oakley Ragland, who was lying moaning in a hole in the ground. According to some sources he was pointing at his left breast pocket, where a photo of his wife was found. According to others, he never regained consciousness. He was carried away and Red Cross sergeant Harald Rödblom gave him first aid, but after a while he died, before the ambulance came. The Home guard closed off the area and in the morning, the area was taken over by a military patrol that had been in the neighborhood. Early in the morning, Major M Hinnerson, the commander at Torslanda, came and later also the American consul in Göteborg. At dawn when it became bright, you could clearly see how the plane had made its way through the forest. It had come from the north and plowed through the forest, making a pathway of approximately a quarter of a mile long and At 7AM it was still burning, but by then it had started to rain, so there was no big risk that the fire would spread. The last two from the crew were found later in the morning, charred with the remainder of the plane. Doctor A Axelson declared that all of the six found airmen were dead. Oakley Ragland and two of the others had no burn wounds, so it is likely that these three were thrown out from the plane at the crash. All six had flight suits and life jackets on them. Their remains were taken to Sjövik during the morning. Many curious locals came during the following days to see what had happend. Many journalists also came. Carl had to clear things from his potato cellar so that it could be used as a darkroom to develop photos. It took some days before they started to remove the wreckage, but then it took just two days to get all the parts away. The biggest part that remained was a piece of the landing gear that had not been broken, which was difficult to get out of the forest. The plane went down at the worst place in the area. The crash site is high in the mountain, the highest in the neighborhood, 200 meters above Anten railway station and the lake not far away. Close by there are several places where the terrain is more suitable for a crash landing. But for Ruth and her relatives, they were lucky that it went down where it did. If it had gone down some hundred yards more to the west, it would have crashed through their house. Even more lucky were Ingrid and Allan Bergström who lived on the farm Långås, straight ahead of the crash site. If the plane would have flown a little higher, it would have gone into their farm. In addition, Ingrid and Allan passed the crash site just half an hour before the accident. They had been at a religious meeting in Jutamossen and on their way home had walked on the path were the plane crashed. |
| Flygmonumentet vid Anten |
|
flygmonumentet.langared.se |